För,emot eller bara jävligt uppgiven?

Jag trodde det var en hudflik, den där grejen på min överarm. Det var det dock inte och nu är jag livrädd för att jag har en bisarr växande mutantcell gömd någonstans i min kropps inre. Skrämmande. Kittlande.
Placeras jag ännu lägre på den samhälleliga skalan i sådant fall?

Kom ihåg en liten vers jag hittade på i mitt huvud under min sviniga vodkafylla igår: "det finns saker som jag inte säjjeer", orden gnolas med en lätt stockholmsk dialekt, lite funky sådär. Det lät väldigt, väldigt fint igår iallafall och nu ser jag ju att det sammanfattar mig på ett ganska värdigt sätt.

Mina söndagar är räddade än en gång. Nip/Tuck gestaltar min äcklade syn på mänskligheten på ett sådant exakt sätt, puffar av eufori infinner sig plötsligt.

A TRACE

SÄG NÅT

IRL
Permanent
URL

ochdusa

Trackback