pauz

“LIVET ÄR SVÅRT ATT ICKE LEVA”, orden står skrivna överallt i Storstaden. De finns på spårvagnarnas reklamskyltar, på rullande barnvagnar, går att hitta på varje brevinkast, på varje våning, i varje exemplar av Storstaden. Dem funktionerar som taxichaufförernas hejdå - ord och ghettonas slagord. Helt ärligt, är det ungefär 91% av allt som strömmar från munnarna.Men du. Du är den enda som blundar för orden, du är den som stänger öronen och hjärnimpulserna. Jag har aldrig ens hört dig viska dem i ensamhetens vakuum. Du är våran storslagna hjälte. Du paraderar på gråa gator i alla Storstäder och, framförallt de små flickorna med stora ögon och smala ben ropar efter dig och kiknar av skrattlycka vid din åsyn.Du väjer undan för orden så gott det går, ställer upp flickorna med stora ögon och smala ben på rad, på pyramid, på höjden. Du tävlar med din stora fiende och du vinner!
Men låt oss inrikta oss på morgondagen som komma skall. Jag hittade nämligen en glaskula som började glänsa i min hand, som började snurra för fullt och till slut drog in mig i sin morgondagensframtidssyn.

Vi är på den lilla gråa gatan i Storstaden den enda lilla som är kvar. Flickorna med stora ögon och smala ben tornar upp sig överallt, men dem är varken på rad, på pyramid eller på höjden. De ser istället nästan ut som något extremt sorgligt, typ… cancersjuka barn. Eller som ungarna i den där skräckfilmen med lysande röda ögon. Hursomhelst så ser du för första gången i ditt liv orden, bit för bit. Bokstav för bokstav. Du ser dem tusen gånger om, för många gånger för att din hjärna ska kunna fortsätta att fungera. Nu rullar dina ögon och varje enskilt ord, som i sin enskilda mening är ganska neutrala, blir sådär konstigt absurda som ord blir när man ser dem eller säger dem för många gånger om.  Och de små flickorna, du vet, med ögonen och benen, exploderar i en slowmotion - sekvens.  Du har snart nästan krackelerat totalt, men innan du gör dig beredd på det där sista andetaget (för det här är ju domedagen vi bevittnar), vaknar du upp i dina sängar i lägenheterna i Storstäderna.

Såja. Nu kan du andas riktigt lugnt igen, åtnjuta den där lyckan över att hemskheterna bara var drömmar riktigt länge. Du visar till och med upp dina skeva tänder i ett sällsamt skratt som  reflekteras i spegeln mittemot.  Och då stannar du upp i den rörelsen som ska ta dig från sängen. Du observerar hur din blekhet nästan liknar transparens
hur dina tänder verkligen är skeva och fläckade
inga vackra utsmyckande nyckelben syns till
Inget mjukt vackert hår att rama in ansiktet med
Dina ögon tvingas motvilligt ned mot golvet, och med ett hängande huvud fullt av förirrning tänker du till. Tänker till en gång till. Tänker till, till. Och till. Till s du påminner dig själv (och mig själv) om att hjältar inte ser ut som du. Att hjältar inte har taskiga tänder, eller överflödigt fett eller skalliga huvuden. Och att hjältar inte har någon vetskap om orden LIVET ÄR SVÅRT ATT ICKE LEVA.

(..jag ville bara förvarna dig innan du vaknar imorgon)

A TRACE

SÄG NÅT

IRL
Permanent
URL

ochdusa

Trackback