narcick

för tillfället:
mycket naturromantisk. något jag aldrig upplevt innan. jag blir typ lyrisk när jag läser vackra beskrivningar, om fält och forsande bäckar och ändlös rymd osv,  i den boken jag läser nu. det är både extremt påtagligt och poetiskt på samma gång, världsligt och tafast. framförallt är det FÄLT och STJÄRNOR som spinner runt i huvudet. och att jag inte vill säga hjärna längre utan huvud istället. för oftast är allt så brutalt och groteskt och kött&blod när jag let loose i funderingar och texter och filosofiska uppfattningar, men nu blir jag bara äcklad. kanske en försköningens era, kanske borttappad verklighetsuppfattning, kanske funnen verklighetsuppfattning. vad fan vet jag. men ja, FÄLT och STJÄRNOR cirkulerar lite överallt. hade en dröm om att jag stod uppe i det mörkblå och plockade stjärnor, som bär typ. den bilden var så fin och kan inte riktigt släppa det. tänk att få plocka undersköna kristallglittrande stjärnor och lägga i en hink. och sen lägga sig på det tomma, svajande-i-vinden, fältet. men nej, mitt medvetna är ju fullt förstådd med att stjärnor inte är som sådana man målar utan en plasmahimlakropp och typ väte helium allt sånt logiskt.
i'm flaky.