narcick

det e ju fan uppkoppling på balkongen! titta där sitter jag och röker LM!

jag har fortfarande inte gått till Max hamburgerbar TROTS att det varit öppet typ en MÅNAD

idag på spårvagnen, när jag som vanligt vilade mina fötter mot sätet, SPARKADE en öststatskärring mig på benen, flera gånger om. hon sa ingenting, helt plötsligt uppenbarade hon sig i fulfärgat rött hår och sparkade på mig så att byxorna blev smutsiga.
3e riktiga kränkningen i mitt liv.

...och våra ryggar värker redan av tyngden från ryggsäckarna. i dem ryms allt från uppbrutna cigarettlimpor, fin vodka och slampiga partykläder. allt och enda som behövs i ungdomens glittrande dagar. vi stiger på, vi stiger av, vi andas in hela europas luft, vi andas ut den. vi släpar oss på gamla gator och torg, tittar upp i höga tak på tusenåriga byggnader, vi försöker bli religiösa i vackra katedraler. vi kanske inte är lyckliga men vi lever mycket mer, mycket större. det är inte många dagar kvar tills den dagen kommer ,då vuxenheten oåterkalligt tränger sig på, så nu är vi kids fullt ut! vi flyger fram på gatorna i Paris, vi är röda i Amsterdam, vi solar i Barcelona, vi röker inomhus på caféer i Budapest, vi dricker vin äter pasta i Venedig, vi super oss sönder och samman på en nattsvart sandstrand på Rivieran, vi kramas i Wien, vi lever som kungar i Prag,vi finner bortglömda landsvägar,  VI SER VERSAILLES.
och sen, sen letar vi oss fram i världens bästa stad, hittar en port och en lägenhet, möts av två vackra vänner vi saknat så väldigt och de välkommnar oss, i total euforisk sömnbrist, med obäddade madrasser och askfat som svämmar över. och vi dansar dansar dansar dansar många nätter i Berlin.
så länge vi är berusade klarar vi allt. berusade av alkoholen, nikotinet, solen, arkitekturen, vattnet, tunnelbanestationerna, euron, de främmande språken, solbrända kroppar, den dånande musiken, vakna nätter, trötta dagar, borttappade ägodelar,bortappade sinnen, pengabristen,
skratten och de ickeexisterande tårarna.

leave the
body
leave the
mind

i just wanna be wanna be
gone

LETA EFTER INVICIBLE MAN?
DRÖMMA SÖKTA DRÖMMAR?
PLAGIERA BEGÅVNING?
VURMA FÖR ANDRAS SJÄLVKLARA SJÄLVSTÄNDIGHET?
HA EN VÄN MED EN CP SNYGG JEANSBYXDRESS

det är både bra för hjärnan och själen att möblera om i sitt sovrum. jag gör det ungefär varannan månad. jag kallar det feng shui men jag har ingen aning om hur man utöver feng shui, jag feng shuir ändå.
snart börjar det ta slut på ställen att förflytta saker på. det är däremot inte bra för fysiken.
jag är nu illröd i ansiktet, svettig och flåsar.
att städa och flytta på en bänk är den mesta och alldeles för ansträngande träningen jag får.

sovit/kollat på it's always sunny in philly/sovit hela dagen.
fuck, det blev allt lite svårt att sova nu.
men det kanske är för att jag fasar. jag fasar för att besöka min tandläkare imorgon.
hon är en ganska elak kvinna, och mina tänder är söndefrätna och gulast i göteborg, typ.
blä. det är ganska obehagligt faktiskt. typisk tönt-fobi som man skrattar åt lite, men den första skräckfilmen
jag nånsin såg var Tandläkaren och alla ljuden och bilderna när mongot typ slipar sönder tänderna och tandköttet och
det liksom sprätter tandflisor. uh uh. borrar. i. käften. uh uh!

*.. men du ska få se, om du låter mig hålla om dig ett långt tag, riktigt länge, så kommer du sen sakna mig när jag släpper.

1.TGI Friday's
2.It's always sunny in Philadelphia
3.Hollywoodska komedier från 1950-talet
4.JCOs nya novellsamling
5.Keep your worries- Guru ft Angie Stone

SKÖNHET är mycket, mycket. den mesta skönheten jag känner idag är Nico's "these days" tillsammans med Wes Andersons slow-motion filmningar. så vackert att det gör lite ont nästan.

jag vill gärna skänka en tyst minut till de fällda pirate bay-männen(killarna).
hoppas ni får det bra i fängelset, kommer ut, kämpar ännu bättre för illegal downloading.
TACK TACK, män (killar)

ååh vad min USA-obsession/kåthet/fascination/kärlek/dyrkan har varit påtaglig de senaste dagarna!
 jag vill fylla hela mitt rum med saker jag älskar med USA. åh åh. det finns så många vackra bilder att visa
(så länge höll the no-pics-policy) men jag är stressad så det får räcka med en Gene Kelly.
det representerar väl allt ganska väl faktiskt.

egentligen förbannar jag mig själv för att i brist på självförtroende lägga upp orelevanta bilder videos och
ibland endast det utan någon relevant text till wahtsoever för jag kommer ihåg hur mkt jag hatade alla,
inte fotobloggar, men bloggar som bara blev talande med bilder och typ en mening, för visst kan bilder
vara vackra men inte när dom egentligen bara syns pågrundav brist på riktiga saker att säga, för de som
 kanske inte helt enkelt har någonting att säga så försöker säga det med en bild, vilket inte säger något alls,
bara om bilden. så jag ska elimenera alls slags bildskönhet här för jag vill bara se bokstäver bokstäver bokstäver
 över hela sidan för, jajag vet att vad jag har säga oftast är av ointresse för alla utom yours truly, det är bokstäver
och ord som jag älskar. eller liksom estetik är inte viktigt med ord, klart ett typsnitt kan vara fult men skillnaden är
att om det är fult så är texten fortfarande samma i huvudet och det är den som spelar roll. hur ful å äcklig än en
människa är kan de skriva vackra saker, det behöverjag nog veta för det är det första jag kollar på
är hur de som har producerat nåt ser ut om den är snygga och vackra och fan va besviken jag blev nä jag såg att
jonathan safran foer var en tönt, så jag försöker lära mig massa läxor, därför är sköna bild som är bildsköna
totalt förtappade för mig. kan jag kan nog aldrig bli riktigt bildintresserad för det känns så lat, visst är de
vackra eller provokativa eller totalt otalande, visst men det är fortfarande så lätt och bilden säger allt till dig som du inte
orkar berätta för dig själv på något sätt.men jag vet så många som lever med ögonen,
och visst är det med ögonen man ser texten med med, men där stannar den inte, där stannar bilden.
allt är ganska paradoxalt här eftersom jag egentligen inte har nåt att säga till nån förutom mig själv,
 men och skiter totalt i självuppfyllande men  den här bloggen är ändå som klister på mina fingrar å
jag råkade visst lägga dem på tangentbordet, så vad fan gör man när man är stuck?
man trycker vidare.
tycker jag.

(för jag är ganska så  beroende av fasta punkter i existensen och detta är en)

VÅR just nu är lite:

ett brev, strö lite socker på mig, karmakontot, plotten tjocknar, watt's dö dil (TIMBUKTU)
le parkour, parkbänksfilosofi (AFASI&FILTHY) såpbubblor, snook svett och tårar, rasmus sista vers, kommer ifrån (SNOOK)
tonight i have to leave it (KLEERUP mix), (CARTER MITCHELL), Stockhom boogie, Marie Antoniette, Annie Hall, Breaking Bad, Nip/Tuck, OATES och PLATH
illamåendenostalgi, solterapi, solrädsla, fettohets, borttappning, oro, uppfyllnad, hjärtan, avskyvärdhet.

liksom varje vår.

hur sjukt jävla svårt det kan vara att sätta sig ner och läsa en bok?

jag saknar mina böcker. jag har tappat fattningen ööh. totalt paralyserad men utan koncentrationsförmåga, fan va sjukt,
jag fattar ingenting just nu kan inte se handen framför mig typ, bara spegeln mittemot typ.

kan fortfarande inte komma över vilken besvikelse vardagen är, att en människa aldrig kan vara intressant och inte likformig. jävla tjat, visst, men andra som tjatar gör de för att man ska och inte för att de helt enkelt i n t e kan släppa det, denna uttömmande jakt på substans passion intellekt skönhet expriment överraskningar orginalitet
jag hade tänkt gå ut och finna mig en ny vän,
tänk
att
träffa
en
helt
ny
människa
som
intresserar
en
wow.


det är iförsig lätt att hålla sig paralyserad med den här på repeat

när vi var i Berlin, nu när Anja är i New York. det är ingen överraskning att Storstaden lockar, för helt ärligt, var annars än Storstaden kan man vara? vara allt man möjligtvis kan vara och lite till. man kan kvävas och andas och liksom göra saker utan att göra dem och till och med leva på riktigt. man kan vara ingenting och vara mest av alla ändå. jag undrar vem man ska känna mest sympati för, vi fattiga eskapister eller våra föregångare, de upptäcksfärdande hemvändarna? nu vet jag inte längre vad jag ska skriva, är i detta ögonblick mycket förvirrad och kluven över en sak och kan inte få fingrarna på huvudet och huvudet på fingrarna. men jag kom ihåg att jag tänkte den där kvällen i berlin, på den där nattklubben, när jag såg Jonas Hassen Khemiri dansa lite lätt mot en graffitivägg, att världen kan nog vara fascinerande ändå.  och vi är inte som dem innan oss, vi är nybristna knoppar som ska göra detta på vårt sätt.

(är absolut ingen kollektivist, men blir trött på jag-form.)

jag kan sakna dig så jävla lite. där du vaggar fram och tillbaka. jag kan missunna dig allt i världen, för du ser aldrig åt mig. är jag din låtsasdocka, eller är du min. du gnägger när du skrattar. jag kan kasta trolldomar över dig, fylld med svart ånga och en bitande kyla.
inget tar ju på dig.
när jag kastade dig mot fönstret studsade du tillbaka, för fönstret var av plast. du är en mänsklig demon med bultande muskler mot min panna. vila din älskade hand mot min panna, än en gång blir vi två. jag förstörde femton liv på tio sekunder.

så jävla lite
lite lite

fyfanihelvete vad det kryper i benen
kryper ett kryper alla
det finns inga hem att sakna
även om man behöver dom där
hemmen

jag kanske inte letar lika hängivet längre
men jag suktar fortfarande efter vacker musik
och darrande fingertoppar
jag letade ihjäl mig, visst
men jag letar lite till i min pånyttfödelse


det känns duktig att kunna se saker
som vi alltid gömde i skåp och askar och under sängarna
när vi leker tillsammans kan vi skratta
vi kan kanske gråta nu?
har ni hört massa dunkande hjärtan i symbios
har ni hört tusen hjärtslag som bildar ETT, alla vi i ett
fråga någon om det går

nej, man kan inte  flyga på stjärnklar himmel
man kan inte flyga alls
forsar ner för stup och älvar
allt är inte logiskt
tragiskt
praktiskt och
faktiskt