konstigt

det är konstigt det där. hur fucked up man kan bli.
tänker inte slänga mig med världens löjligaste uttryck om att vara en "    " människa, men fan vad knäpp jag blir av att inte skriva.
men har ju inget och skriva. takes two to tango. senast jag skrev något på ett papper/en dator var 2 månader sedan.
sick.

extremmotviljaextremmotvilja


for all the fucked up thoughts.
jag saluterar er,
när ni kommer och härjar
jag låter er, viker mig dubbel
förser er med näring
jag dränker er, försöker
drunkna era djävlar.

--

 

Det är en lögn att säga att jag alltid mår dåligt när jag är --. Jag kan vara otroligt tillfreds när jag är --. Några av mina vackraste ögonblick här i livet har jag upplevt när jag har varit --.

Varför? Ja…lugnet, det dämpade, det tysta, de äkta känslorna. För jag vet att jag lever när jag är --, även om livet i sig känns mycket avlägset. Men jag känner det, jag känner DEN. -- alltså, och jag vet att jag är människa här och nu, just idag just ikväll just i denna värld just i detta liv.

Och musiken förstås. Aldrig är den mer uppfyllande, mer närande, än just då.

#11

i min dröm

En liten, liten flicka, inte mer än 9 år. Hon ramlar runt bland kulisser och kostymer på golvet. Golvet som är scenen. Det är så mörkt av svärta, men ändå grått av tusentals steg som har svept över det. Dansteg, ångestladdade steg, förbannade steg, förälskade steg.

Och alla skorna var det också. Teaterskorna är alltid utslitna, nedslitna. De tillverkades i en svunnen tid och har många år på nacken i teaterns alla rum och skrymslen. I lådor och skåp packas de när den stundande uppsättningen har haft sin sista föreställning. Högerskor och vänterskor.

Jag skymtar vampiga röda klackar som viskar om dekadenta cabaretnätter, herrskor i svart läder som brukade vara blanka och bäras till frack på 40-talet men nu är matta av dammet från tunga ridåer. Det finns sneakers också, till för när rollerna är barn och unga vuxna. Skräniga färger skriker om den lekfullhet som barnen alltid tilldelas på teaterscenen. Vi flyger sakta tillbaka genom teaterns dunkla salar och tunnlar, tillbaka till scenen.

Flickan älskar ljudet av skorna på scengolvet mer än nåt annat. Skådespelarna gör på ett speciellt sätt, hon lyckas inte med det själv. De hasar med skorna så att det sträva ljudet hörs i hela salongen. Det ger avtryck i allt det svarta. Ja, det är ju allt det där hasandet som slitit det svarta till grått.

Vad älskar hon mer?

Ögonblicket när akten avslutas. Skådespelarens och publikens gemensamma sista flämtning. Oftast lyser strålkastarna extra starkt just då. Hela scenen kristalliseras av det knivskarpa ljuset, i blått, vitt, silver, rött. Hon stirrar alltid in i skådespelarens ögon då. Den som har fångat hennes uppmärksamhet, förundran, kärlek och avund mest. Hon stirrar in i dem, i deras allra djupaste grund. För med blicken på strålkastaren, dess röntgenljus, blir ögonen så livsviktiga. Så starka men ändå så sköra. Flickan har svårt att förstå var ögonen tittar på. De tittar inte över publikens huvud, in i lampans källa, nej de fortsätter in i ljuset, löper bortom horisonten och där, där ser ögonen något. Först då, när blicken nått dit, andas skådespelaren ut och det blir svart i salongen. Hon vill också se, hon vill ställa sig bredvid den vackra aktrisen och be henne om hjälp, hur hittar man  dit? Vad är det för svar du får innan du andas ut?

Ändå skräms hon av tanken på att stå där uppe. Mitt i det svarta, som egentligen är grått. Vad skulle hon kunna uppnå där, som inte någon annan, som inte hundratals andra redan har uppnått? Det finns inget ord som aldrig har sagt. Ingen gudomlig skönhet som aldrig har beskådats. Inga rörelser som går genom fingrar och ben för första gången.

Och skådespelarna, åh vad hon älskar dem.

Hon blickar uppåt mot sin mor och kokar av stolthet. Modern, utklädd i sömmerskans senaste skapelse i havets alla färger, sitter bakom scen med armbågarna på ett bord framför en spegel. Det sitter inga guldiga glödlampor runtom den, men hon lyser ändå.

Med ena handen drar hon ett tjockt streck med kajal ända upp till tinningen. Med den andra kilar on fast hårnålar så den isvita peruken ska sitta på plats.

Ändå finns det en till hand som alltid har sin om flickans. Den är omöjlig att lossa.

Hon finns ju alltid med, sedan hon var en pyttebebis har hon alltid varit med. Sena, vardag som helg, kvällar bland högljudda skådespelare fick flickan sitta kvar i sin mors knä till ögonlocken föll ihop. Till teatern får hon alltid komma, även om den främmande känslan, den läskiga känslan, fotfarande finns kvar. Det var inte förrän efter en lång tid som hon slutade bli rädd för sin mor när hon inte var mor, utan skådespelerska. När föreställningen började, och hon satt nedklämd mellan pappa och systrar, grep den obehagliga känslan tag i henne, när skådespelerskan tog plats på scen.

Rösten skrek ibland, färgerna var fel, hon kysste män som inte var pappa och var mor åt gestalter som inte var flickan och systrarna.

Även när ridån gått ner och skådespelerskan kom skrattandes fram och kramade om dem allihopa släppte inte oroligheterna i hjärtat. Flickan tittade ner i marken och heta tårar bröt fram på kinderna.

Måndrottningen, Cleopatra, mormorn eller förförerskan brukade då titta bekymrat på sin dotter. Hon försvann i en liten stund och när hon var tillbaka lyste det i barnets ögon.

Framför henne stod hennes mamma.

Det kastanjebruna håret föll över axlarna, lite rufsigt efter peruken, glasögonen vilade som alltid på nästippen och allt det vita pudret var borttvättat. Till och med den gula sammetsmorgonrocken var på över de pråliga scenkläderna. Flickan blev varje gång lika lycklig och borrade in hela ansiktet i modern famn, hon kände lukten av allt som var tryggt och bekant. Hon kände lukten av att allting skulle vara som just det här ögonblicket, den här sekunden. Inget skulle förändras, hur stor hon än blev.

#10

Sometimes I wanna get paid. Sometimes I wanna get paid.

I wanna sway, I wanna wear heavy crystals on my fingers and hold thousands of 1000-dollar bills in my hand. I wanna shiver of ecstasy from the way my body feels.

I love that damn gluttony.

Far from reality, far from hell, oh so near heaven. A human is a simple being. How is she supposed to withstand from all the glorious things in life?

It may be temporary, it might be dangerous in the far length. But then again, isn’t it worth it, to touch the cloud, to inhale the sky and dance with the angels? If only for a moment.

I want them to envy me, all the little people. I wanna be the queen, king and princess of the world. I shall be beautiful, I shall be merciless and I shall be shimmering.

The trees shame me, the Gods banish me, I know this.  Still there’s nothing on my mind more than that gorgeous boy, whit those shiny shoes. Will he seduce me? Will he ask me to dance? Will he grab my hair and kiss my neck? I want to feel his pulse. The little people want to see it happen too.

In the valleys, in the little cold houses they sit and stare. Outside their window they have everything plated for themselves. They have the world in a box. It’s not even necessary for them to reach out a hand because then the spell is broken.

They catch my eye. I’m the apple of their eye. I fire them a smirk and pop a bottle of champagne. My beautiful boy is with me, my dress is breathtaking and my castle is of gold. My heart is cold, and theirs is warm.  Im here to entertain, to please and I charm them.

Even my tears are made of tiny-tiny  diamonds. When I’m demolished and filled with anguish my drips of salty water sparkle.


Cult Logic

Cult Logic Cult Logic
Cult Logic Cult Logic
Cult Logic Cult Logic
Cult Logic är allt jag behöver i mars.


"can you fr-ee me, from the logic that I knew oh-oh-ohoh"

sömn

sömn är det bästa jag vet. just nu. det finns ingenting som jag ser fram emot mer än att få sova. ta på sig nytvättade sovkläder, nattkräm, öppna fönstret så det blir kyligt och krypa ner i det där vita paradiset. med fyra vita kuddar, två vita duntäcken och några vita lakan. varför? inte blir jag piggare och utvilad för att jag sover mer. ja, sömntimmarna är fortfarande lagda på mycket dåliga tider. vanligast är 02-10 typ. min hy har ingen lyster och energin är död sedan längesedan. så jag vet inte varför denna passionerade kärlek till sömnen har smugit sig på det senaste halvåret...
men jag älskar ju när alla lampor är släckta. när fönstergaveln är lite, lite öppen så man hör de få lastbilar och båtar och spårvagnar som är stadens tysta nattliga brus. det är så lugnt och fint. ingen vill en illa när man sover. man behöver inte stirra på och kritisera sig själv när man sover. man är själv men inte ensam när man sover. man har inga medvetna tankar när man sover. man känner inte av huvudvärken. man är varken stressad, ångestladdad eller hetsigt euforisk. hela världen håller sig i schack när man ligger där, vid medvetande men ändå inte, slutna ögon och slutna tankar som i vissa fall blir till fragment av drömmar när ögonlocken slås upp på morgonen.
men att försöka somna när man inte är utmattad är inge kul. och när man inte lever ett särskilt hektiskt, fysiskt påfrestande liv så gäller det att hålla sig vaken tills det svider i ögonvrån och  huvudet gungar framåt.
det gör jag automatiskt varje natt. det brukar s.ke vid ungefär den här tidpunkten 02:10.
och sedan när man har vaknat, då får man göra sig en kopp kaffe.

seed 0.1

och visst är det svagt nu. det är svagt i hjärna, hjärta, kropp och själ.

för det planteras ett frö i vissa. det grodde sig större, det gror sig starkare. ett korn som blir till en massa, kolsvart och oskarpt.

kanske är det slumpen som avgör hos vilka fröet hamnar. de flesta kommer undan. vissa lyckas sudda bort det med tiden, för att de är starka eller för att de har tur. hos vissa växer det sig så stort så att det till slut inte finns något annat kvar, än det som en gång var mindre än ett korn. först kittlas det, sen gnager det, sen svider det, sen biter det, till sist bränner det. i livmodern placeras det, i döden försvinner det.

 

men asså, det är inte bara jag som leker neurotisk nu. vårdepression är en vedertagen term. våren är helt jävla fantastisk. men på våren är allt ljust, friskt och klart hela tiden. det finns ingenstans att gömma sig, det blir aldrig riktigt svart. och hur påfrestande hösten, vintern och dess mörker än är så är det jävligt lätt att gömma sig i det mörkret. på våren är allt utblottat, vi är utblottade. personligen har jag alltid tyckt att det är ganska svårt och tungt, men det är också nödvändigt. det är bara det att en depression på våren lyser så fruktansvärt stark, medan en depression i mörker kan ligga där utan att märkas så mycket.


lol, men sant

det där med tumblr och bilder, det känns fortfarande främmande.
det här är hemma.

-

fördärvade dagar
oförändligheter ska man skita i
jag vill bara säga förlåt, med en liten tår

clickclick

SERRI, KOLLA VAD SNYGGT MED DET LILA!
SERRI, KOLLA VAD SNYGGT MED DET LILA!

oouuwaa kolla vad fett!


SNGGT


världens mest eskapismklyschiga låt men fyfan va rätt den är just nu

För ja drar
vi har inget kvar
så ja drar
kan inte stanna kvar
så ja drar
ja kanske hittar svar
så ja drar
ey yo det kvittar var
så ja drar
ja drar
ja drar
ja drar
ja drar

hälsa alla där hemma
ja pallar ej vända
ja glider
det kallas för lämna
allt bakom mej
vad gör du,
ta ansvar
du har plikter
och dom finns i antal
ja tar tåg
flyr bort vartsomhelst
jag går, långt bort vartsomhelst
bort från inkassomannen
som skickar mej kraven
bort från gangsta mannen
som sticker mig i graven
bort från chefen
som förvandlar mej till slaven
bort från polisen
som behandlar mej med vapen
bort från tjejen
som skriker på mig hela dagen
bort ska jag navigera
över de sju haven
här, där, bort dit jag vill
och mot horisonten lite till
så jag tar mitt pick å pack o mina persedlar
det går så snabbt att det är knappt hinner med delar

ey ja drar nu
ja borde dratt för länge sen
ja kanske inte återvänder hem
men i den händelsen (ja!)
så lär vi ses igen
för ja drar nu
åker vartsomhelst
till nånstans där en man kan va sej själv
till en plats där man har det bättre ställt
ingen tvekan ja drar direkt ikväll

(jag tänkte om ni visste var det var)

ska åka runt runt
å runt igen
"men din karriär då?"
ja strunt i den
sälj min lägenhet
ge bort alla mina kläder
ja tar vägen ner
till balla nya städer
för ja har folk å träffa
platser att se
beredd på det mesta
massor kanske,
kanske behöver fixa
ett falskt pass, ett atlas
bara nödvändigaste
halkas kan kastas
tänk över det Timbuk
gör inget förhastat
ja måste röra på mej
för ja dör om ja fastnar
hälsa alla polarna
ja håller kontakten
å glöm business
ja, vi sålde kontrakten
en plats för lång tid
kan inte ge mej nånting
min instinkt tvingar mej
att se mej omkring
för världen är stor
med fler möjligheter än man tror
det kvittar vad det heter där ja bor

ja kanske köper lite plattor
i amsterdam
ja kanske lägger mej å glassar
på Koh Pangan
ja kanske ställer mej å skriker
på Machu Picchu
sätter ut skiten i
Mogadishu
ja kanske klättrar upp i en palm
på Sri Lanka
chillar på en fönsterkarm i
casablanca
tar en sväng
till en viss stad i Mali
kanske blir beng en hel dag
på Bali
Hongkong, Buenos Aires, kanske Yemen,
Miami, Soheto å till och med Bremen
kanske går på marknad i Samarkand
ja kanske blir en annan man
i ett annat land

Mammas Gata

Jag gick i ett kvarter idag
som en gång var min hela värld Ja
Allting var ju enklare då
Men ingenting kan bli var det var, neehej

Igår gick jag på mammas gata
Vissa dagar kan jag sakna
Tryggheten från gammla dagar
men det finns ingen som kan få dom tillbaka
Igår gick jag på mammas gata
Vissa dagar kan jag sakna
Tryggheten från gamla dagar men det finns ingen som kan få dom tillbaka
Ibland vill jag återvända
Men det- finns ett litet dilemma
Det känns som skorna börjar klämma
Jag har fått växtvärk jag måste lämna
Hey Hey
Staden känns för liten
Du och jag börja om det känns för tidigt
Eller för sent hur den än blir de,
kommer alltid vara en del av mitt liv ye

Jag gick i ett kvarter idag
som en gång var min hela värld Ja
Allting var ju enklare då ååhåå
Men ingenting kan bli var det var, neehej

Man är tillbaka på mammas gata
Bland fotbollsmålen ungdomsgården
Ungdomsåren det är då det slår en
Hur vi gick där och väntade vad skulle hända
Tiden kom och gick och man känner sig allt för hemma
Allt för hemma aldrig bländad av
storstadens ljus dom är alltid tända nu
Har vi flyttat spridits för vinden
födda på nytt och vi slog igen grinden
Ibland på tunn is, okända vatten,
du vet hur jag älskar hur vi rusade igenom natten
I en okänd taxi,i en okänd stad
som mange med tiss en okänd lag
om att vi måste vidare aldrig klara
Alltid på jakt och det fattas bara
en liten pusselbit och vi springer
Du släpper tyglarna men minns alltid vägen

Dom Hinner Aldrig Ikapp

De e inte utan förundran inte inget för inget.
Att jag stirrat i blindhet inte kunnat stilla mitt sinne
De e som att brinna inne som att pissa i vinden
Det kan vara svårt att hajjat det man missar försvinner
Men ja kan inte vänta längre man, jag e för kass på de
Så jag hänger på låset o så ofta förhastar mig
Har hört att ögonblicket inte väntar för nån
O som det kliar i mitt finger vill ju sätta igång
För jag har damp ADHD o rastlöshet
O försöker inte drabbas av tröstlöshet
O försöker inte slita min röst ut helt
O samma gamla spår e ju nött ut helt o hållet
Så jag håller ögat på bollen siktar högt
För jag vill promenera bland molnen.
Och de går fantamej vägen visst bara man vill
Men jag kan inte tygla mej längre kan inte vara still
Så i tid o otid gång efter gång har pendlat mellan svagheter o hålla det strongt
Har i mängd o mycket alltid varit på språng
Har långa stycken varit fången inifrån.
Nu vill jag bryta upp o bita av o slita det med hälsa medans tiden den e kvar
Ja måste påminna mej själv
Om det inte händer idag så får det hända ikväll


Du vet att eldarna brinner varje dag du vet att eldarna brinner varje natt
O även om din låga brinner svagt så hinner dom aldrig ikapp
Du vet att eldarna brinner varje dag du vet att eldarna brinner varje natt
O även om din låga brinner svagt så hinner dom aldrig ifatt
Dom hinner aldrig ifatt nä, dom hinner aldrig ifatt nä nä
Dom hinner aldrig ifatt nä


Så jag får sluta upp o sluta jag får starta mer
Det får trilla som det faller om det rasar ner.
O jag får skratta bäst till sist om jag bara ler
Har förmycket glöd o passa för o spara det
Jag har stångat mej blodig till jag fångat förnuftet
Har ofta krånglat till det, jag ångrar mig buttert
Har boxat i luften har byggt upp på kvicksand
Haft ok på axeln, betongblock i fickan
Men icke ska väl dom små tingen tynga mig tätt
Jag hinner ju lätt även om det är imperfekt
Jag menar lite övertygelse kommer man långt med
Så jag snabbar upp stegen o går ingen omväg.


Du vet att eldarna brinner varje dag du vet att eldarna brinner varje natt
O även om din låga brinner svagt så hinner dom aldrig ikapp
Du vet att eldarna brinner varje dag du vet att eldarna brinner varje natt
O även om din låga brinner svagt så hinner dom aldrig ifatt
Dom hinner aldrig ifatt nä, dom hinner aldrig ifatt nä nä
Dom hinner aldrig ifatt nä

 


det är fan svårt att säga 00-talet liksom

det ska bli spännande att skriva ned det gångna året den 31:e (som man alltid gör, som man bör). det brukar bli många sidor i anteckningsboken men det värsta är att de senaste två åren har det varit mycket samma. för mycket samma. likaså 2009.
ja, vad gör man, drar en jävligt djup suck och försöker lämna det förgångna bakom sig, eller förvara det som fina minnen utan massa nostalgi. jag tänker att det kommer bli lite enstaka meningar, ord, begrepp här också (i stora bokstäver) bara för att,
för att.
kanske borde visa respekt för *bloggen*. när man inte har nåt är det ju bra att ha nåt iallafall.


#9

jag är den jag är
varken mer eller mindre
världen är komplex
för att säga det enkelt
sorg och skratt går hand i hand
precis som att man vill va i nån annans famn
hur ska man orka försöka förstå
allt det som får tiden att gå
kan inte skala av verkligheter
dom är förpacketerade med märkligheter
barndomen lämnar oss och personerna i den
kanske borde bryta vägen och känna livet, men,
ingen kamp, ingen mognad, inge mer än det man ser
kanske borde skrika ut det för att försäkra mig om att vi e fler





när man tvivlar på sitt nutida jag

kan man alltid blicka bakåt till barndomen. hittade precis en anteckningsbok där jag skrev jättefina berättelser som typ 7åring. råa, nyskapande, helt geniala om jag får säga det själv!

den här handlar väl mest om mitt hat mot grisar/djur. och en prinsessa som typ har ett förhållande med pappa kungen.
Prinsessan på polkagrisen
Prinsessan låg och sov och då kom helt plötsligt en jättestor polkagris in i rummet. Hon skrek och skrek men den stora avuvärda* grisen bara log och log.
-Älskling, sa kungen**. Hon vaknade med ett ryck.
Dagen gick som vanligt men när hon skulle gå på dass på kvällen såg hon något vittrött...
Dét var grisen. Den morrade och gläfste och drägglade. Men den här gången blev inte prinsessan rädd. Hon hoppade upp med ett svärd på polkagrisen och högg den i ryggen men inget hände. Då kom hon på det! Hon började slicka och smacka och tillslut var bara en lite polkagris kvar. Den lilla polkagrisen stoppade hon upp och satte i sitt rum!***


den här är också lite djurhatisk (ful hund) jag hatade djur när jag var lite. och typ en död flicka som tror att hon lever? eller en spökflicka?
Jäntan
Det var en jänta för länge sedan. Hon hette Pricke Korv* och var barn. När hon var liten så hade hon dött** fast det visste ingen!
Som tur var hon levande nuförtiden. Hon hade en ful hund*** dom hette Tufsen. Det var en glad stor hund som var aaasful hehe**. Jäntan och Tufsen var mycket nära vänner och gjorde allt tillsammans!
Men  en dag var Tufsen borta! Hon letade överallt men ingen Tufsen. Då såg hon en u-båt vid hamnen och hon hörde voffvoff från den. Hon simmade dit och räddade Tufsen. Och sen levde dem lyckliga i alla sina dar!

den här är fan AWESOME! världens bästa historia typ. mitt hat för småstäder liksom lol. syjuntor och karameller i Kalmar, fucking genius.
Katastrofen i Kalmar
För en månad sen kom en liten man till Kalmar.
Alla tyckte att han verkade trevlig och snäll.
Men...han var...Dr Dum! På dagarna var han på syjuntor men på kvällen höll han på att komma på planer att förinta Kalmar och alla små karameller. Han hatade speciellt citronkaramellerna.
En dag i månaden Juni, så var han på fest, han skulle hålla tal men då såg han massa citronkarameller och dåm drog han sin jacka och la en bomb i en skål.
5,4,3,2,1 0000000!!!! Pannnnnnnngg! Alla var döda förutom Dr Dum. Nu åkte han vidare till Falköping...Man vet aldrig vad Dr Dum kan hitta på.


#8

vetskapen ligger hos mig
liksom perspektivet
men ensam är förvirrad
varken stark eller svag
jag fumlar runt i gråzoner
där rätt och fel inte syns till
det är upp till mig
jag skiljer på kort och långt
godhet, ondska
men inte på sanning och osanning
ärlighet, föreställning
det är upp till mig
ingen viljestyrka, ingen lust
varför ta beslut när personen bredvid gör tvärtemot
varför finnas till med begränsningar och lagar
om man nu behöver finnas till
vi är egoister
vi tänker på varandra men mest på oss själva
jag är egoist och du med

jag har ont i magen av familjeförvirring
lillasysterkomplex
helt jävla perplext
när det alltid funnits två
två stora
två äldre
två tryggheter
två fixare
och nu är de bara människor helt plötsligt
var söker sig en liten lillasyster då?
för saker kan inte fortsätta vara som de varit
barndomstiden växer bort
barnen växer upp
och ibland slår verkligheten hårt
jag vet att när man är stor är man själv
men det är svårt
svårt att fatta, svårt att förklara och svårt att hantera
för det händer gradvis, utan någon yttre hjälp
det är tiden
världen
och livets gång
som slår oss ifrån våra ihopsydda band
och förvandlar de till endast lösa knutar

jag shoppar upp an svaret

-500 grå hoodie
-297 Depp-filmer
-250 Andy Warhol, Edward Hopper


Tidigare inlägg