narcick

>Men det gjorde inte så jävla mycket, jag var high on Mando & Julian. Och på våran allsång:D
Okejokej,sen så kom vi in och hade bästa platserna i mitten,längst fram med stängslet tryckta mot oss.
(Idag är jag mörbultad på magen och har blåa fläckar över hela knäna men det är ett ilandsproblem.)
Vi vänta säkert i en timme typ efter det att förbandet gått på,som hade världens bästa gitarrist, men det gjorde inte så mycket för Olof var hög ändå, höhö.
Lite påtryckningar från 1000 pers på en illamående Sussie gjorde susen för att hålla energin uppe, och det där avdomnade benet.
Sen blev det tyst och dem mörka draperierna drogs undan o det var allmänt rött och rökigt. In på sen kommer dem underbaringarna och Gustaf i sina Lee jeans står en meter rakt framför mig. Och sen, "Weeeelcome home, Luc Robitaille so much that you miiiiiissed i'm old!"
Och sen bara allting är BÄST, motown blood!, down in the past,god knows, tv&me, sheepdog!,the band bara love love love! Sen massa lame asses som bara svimmar sådär och stör hela grejen, men ingen fara jag gjorde lite plats åt dem små popparna;P
Sen slut alldeles för snabbt men efter massor med en gång till kommer the one and only Norén och bara liksom tar upp sin fina röda Gibson och liksom bara kör vackra vackra Josephine. Magi liksom. Och avslut med You can't steal my love som jag älskar mest av allt. "Honey i looove you"
The end, efter små tårar. Men vi måste träffa dem och bara säga typ ni e så jävla bra (kliche kliche).
Vi går till bakdörren (den magiska där vi blev insläppta innan) som vissa andra, och folk knackar och dörren stängs,det blir kallt,klockan blir halv tolv, jag få Gustafs fucking plektrum, & det blir bara jag,Ida och Emma kvar. Bandets ljudtekniker blir vi djävligt tajta med och vakterna också som lastar in i turnebussen.
Vi håller värmen och frågar energiskt vilka band dem träffat,typ ja till allt JA TILL ARCTIC. Åhh jag o emma dör,vad säger då dessa headbangers "äsch tötntigt indieband".(Var tvungen å ha med den obetydligt osanna kommentar för att visa hans inkompetens. Vi pratar med snälle ljudteknikern istället och han lovar att hälsa till dem att tre trogna iskalla fans står och vill heja på dem. Visst tänker vi.
Men då, kommer inte lille älsklings Björn gående dragen som fan i en blå dunjacka ;D Så trevlig så man dör och vi pratar och pratar och kramar. "Sist så signade Gustaf mina converse men då tvättade min pappa dem i tvättmaskinen så det försvann o sen försökte han fylla i det igen" Det var cute för han garva ihjäl sig och sa att han skulle spöa min farsa,gärna för mig. Ut genom dörren sveper Gustaf Norén och jag dör lite mer i mitt kära fjortisgroupiehjärta, hoppar upp  och kramar. Han e så jävla snygg och så jävla snäll och låter mig hålla fast i honom när han skriver än en gång på mina nya fresha converse. En klassiker.
"vi stod längst fram å det var så jävla trångt men det var så himla värt det!!"
"ja men fan alltså, det är klart jag såg er!"
Ett sista farväl och dem promenerar bort mot avenyn i snön. Kärleken var ett faktum och vi var the luckiest girls in the world.

Sådär en flummig och utförlig beskrivning av roligaste kvällen ever. Yejyejyej. vågavaragroupie, för det lönar sig;) och ja jag älskar Mando Diao./sincerely



>