narcick

i min dröm

En liten, liten flicka, inte mer än 9 år. Hon ramlar runt bland kulisser och kostymer på golvet. Golvet som är scenen. Det är så mörkt av svärta, men ändå grått av tusentals steg som har svept över det. Dansteg, ångestladdade steg, förbannade steg, förälskade steg.

Och alla skorna var det också. Teaterskorna är alltid utslitna, nedslitna. De tillverkades i en svunnen tid och har många år på nacken i teaterns alla rum och skrymslen. I lådor och skåp packas de när den stundande uppsättningen har haft sin sista föreställning. Högerskor och vänterskor.

Jag skymtar vampiga röda klackar som viskar om dekadenta cabaretnätter, herrskor i svart läder som brukade vara blanka och bäras till frack på 40-talet men nu är matta av dammet från tunga ridåer. Det finns sneakers också, till för när rollerna är barn och unga vuxna. Skräniga färger skriker om den lekfullhet som barnen alltid tilldelas på teaterscenen. Vi flyger sakta tillbaka genom teaterns dunkla salar och tunnlar, tillbaka till scenen.

Flickan älskar ljudet av skorna på scengolvet mer än nåt annat. Skådespelarna gör på ett speciellt sätt, hon lyckas inte med det själv. De hasar med skorna så att det sträva ljudet hörs i hela salongen. Det ger avtryck i allt det svarta. Ja, det är ju allt det där hasandet som slitit det svarta till grått.

Vad älskar hon mer?

Ögonblicket när akten avslutas. Skådespelarens och publikens gemensamma sista flämtning. Oftast lyser strålkastarna extra starkt just då. Hela scenen kristalliseras av det knivskarpa ljuset, i blått, vitt, silver, rött. Hon stirrar alltid in i skådespelarens ögon då. Den som har fångat hennes uppmärksamhet, förundran, kärlek och avund mest. Hon stirrar in i dem, i deras allra djupaste grund. För med blicken på strålkastaren, dess röntgenljus, blir ögonen så livsviktiga. Så starka men ändå så sköra. Flickan har svårt att förstå var ögonen tittar på. De tittar inte över publikens huvud, in i lampans källa, nej de fortsätter in i ljuset, löper bortom horisonten och där, där ser ögonen något. Först då, när blicken nått dit, andas skådespelaren ut och det blir svart i salongen. Hon vill också se, hon vill ställa sig bredvid den vackra aktrisen och be henne om hjälp, hur hittar man  dit? Vad är det för svar du får innan du andas ut?

Ändå skräms hon av tanken på att stå där uppe. Mitt i det svarta, som egentligen är grått. Vad skulle hon kunna uppnå där, som inte någon annan, som inte hundratals andra redan har uppnått? Det finns inget ord som aldrig har sagt. Ingen gudomlig skönhet som aldrig har beskådats. Inga rörelser som går genom fingrar och ben för första gången.

Och skådespelarna, åh vad hon älskar dem.

Hon blickar uppåt mot sin mor och kokar av stolthet. Modern, utklädd i sömmerskans senaste skapelse i havets alla färger, sitter bakom scen med armbågarna på ett bord framför en spegel. Det sitter inga guldiga glödlampor runtom den, men hon lyser ändå.

Med ena handen drar hon ett tjockt streck med kajal ända upp till tinningen. Med den andra kilar on fast hårnålar så den isvita peruken ska sitta på plats.

Ändå finns det en till hand som alltid har sin om flickans. Den är omöjlig att lossa.

Hon finns ju alltid med, sedan hon var en pyttebebis har hon alltid varit med. Sena, vardag som helg, kvällar bland högljudda skådespelare fick flickan sitta kvar i sin mors knä till ögonlocken föll ihop. Till teatern får hon alltid komma, även om den främmande känslan, den läskiga känslan, fotfarande finns kvar. Det var inte förrän efter en lång tid som hon slutade bli rädd för sin mor när hon inte var mor, utan skådespelerska. När föreställningen började, och hon satt nedklämd mellan pappa och systrar, grep den obehagliga känslan tag i henne, när skådespelerskan tog plats på scen.

Rösten skrek ibland, färgerna var fel, hon kysste män som inte var pappa och var mor åt gestalter som inte var flickan och systrarna.

Även när ridån gått ner och skådespelerskan kom skrattandes fram och kramade om dem allihopa släppte inte oroligheterna i hjärtat. Flickan tittade ner i marken och heta tårar bröt fram på kinderna.

Måndrottningen, Cleopatra, mormorn eller förförerskan brukade då titta bekymrat på sin dotter. Hon försvann i en liten stund och när hon var tillbaka lyste det i barnets ögon.

Framför henne stod hennes mamma.

Det kastanjebruna håret föll över axlarna, lite rufsigt efter peruken, glasögonen vilade som alltid på nästippen och allt det vita pudret var borttvättat. Till och med den gula sammetsmorgonrocken var på över de pråliga scenkläderna. Flickan blev varje gång lika lycklig och borrade in hela ansiktet i modern famn, hon kände lukten av allt som var tryggt och bekant. Hon kände lukten av att allting skulle vara som just det här ögonblicket, den här sekunden. Inget skulle förändras, hur stor hon än blev.

Sometimes I wanna get paid. Sometimes I wanna get paid.

I wanna sway, I wanna wear heavy crystals on my fingers and hold thousands of 1000-dollar bills in my hand. I wanna shiver of ecstasy from the way my body feels.

I love that damn gluttony.

Far from reality, far from hell, oh so near heaven. A human is a simple being. How is she supposed to withstand from all the glorious things in life?

It may be temporary, it might be dangerous in the far length. But then again, isn’t it worth it, to touch the cloud, to inhale the sky and dance with the angels? If only for a moment.

I want them to envy me, all the little people. I wanna be the queen, king and princess of the world. I shall be beautiful, I shall be merciless and I shall be shimmering.

The trees shame me, the Gods banish me, I know this.  Still there’s nothing on my mind more than that gorgeous boy, whit those shiny shoes. Will he seduce me? Will he ask me to dance? Will he grab my hair and kiss my neck? I want to feel his pulse. The little people want to see it happen too.

In the valleys, in the little cold houses they sit and stare. Outside their window they have everything plated for themselves. They have the world in a box. It’s not even necessary for them to reach out a hand because then the spell is broken.

They catch my eye. I’m the apple of their eye. I fire them a smirk and pop a bottle of champagne. My beautiful boy is with me, my dress is breathtaking and my castle is of gold. My heart is cold, and theirs is warm.  Im here to entertain, to please and I charm them.

Even my tears are made of tiny-tiny  diamonds. When I’m demolished and filled with anguish my drips of salty water sparkle.

sömn är det bästa jag vet. just nu. det finns ingenting som jag ser fram emot mer än att få sova. ta på sig nytvättade sovkläder, nattkräm, öppna fönstret så det blir kyligt och krypa ner i det där vita paradiset. med fyra vita kuddar, två vita duntäcken och några vita lakan. varför? inte blir jag piggare och utvilad för att jag sover mer. ja, sömntimmarna är fortfarande lagda på mycket dåliga tider. vanligast är 02-10 typ. min hy har ingen lyster och energin är död sedan längesedan. så jag vet inte varför denna passionerade kärlek till sömnen har smugit sig på det senaste halvåret...
men jag älskar ju när alla lampor är släckta. när fönstergaveln är lite, lite öppen så man hör de få lastbilar och båtar och spårvagnar som är stadens tysta nattliga brus. det är så lugnt och fint. ingen vill en illa när man sover. man behöver inte stirra på och kritisera sig själv när man sover. man är själv men inte ensam när man sover. man har inga medvetna tankar när man sover. man känner inte av huvudvärken. man är varken stressad, ångestladdad eller hetsigt euforisk. hela världen håller sig i schack när man ligger där, vid medvetande men ändå inte, slutna ögon och slutna tankar som i vissa fall blir till fragment av drömmar när ögonlocken slås upp på morgonen.
men att försöka somna när man inte är utmattad är inge kul. och när man inte lever ett särskilt hektiskt, fysiskt påfrestande liv så gäller det att hålla sig vaken tills det svider i ögonvrån och  huvudet gungar framåt.
det gör jag automatiskt varje natt. det brukar s.ke vid ungefär den här tidpunkten 02:10.
och sedan när man har vaknat, då får man göra sig en kopp kaffe.

och visst är det svagt nu. det är svagt i hjärna, hjärta, kropp och själ.

för det planteras ett frö i vissa. det grodde sig större, det gror sig starkare. ett korn som blir till en massa, kolsvart och oskarpt.

kanske är det slumpen som avgör hos vilka fröet hamnar. de flesta kommer undan. vissa lyckas sudda bort det med tiden, för att de är starka eller för att de har tur. hos vissa växer det sig så stort så att det till slut inte finns något annat kvar, än det som en gång var mindre än ett korn. först kittlas det, sen gnager det, sen svider det, sen biter det, till sist bränner det. i livmodern placeras det, i döden försvinner det.

 

men asså, det är inte bara jag som leker neurotisk nu. vårdepression är en vedertagen term. våren är helt jävla fantastisk. men på våren är allt ljust, friskt och klart hela tiden. det finns ingenstans att gömma sig, det blir aldrig riktigt svart. och hur påfrestande hösten, vintern och dess mörker än är så är det jävligt lätt att gömma sig i det mörkret. på våren är allt utblottat, vi är utblottade. personligen har jag alltid tyckt att det är ganska svårt och tungt, men det är också nödvändigt. det är bara det att en depression på våren lyser så fruktansvärt stark, medan en depression i mörker kan ligga där utan att märkas så mycket.

det där med tumblr och bilder, det känns fortfarande främmande.
det här är hemma.