narcick

det finns inga hem att sakna
även om man behöver dom där
hemmen/
jag letade ihjäl mig, visst
men jag letar lite till i min pånyttfödelse
 
hej, kompis. jag har tappat min talförmåga, så du är den enda som kan lyssna. jag kröp tillbaka till de där gamla åren, när vi inte var vuxna men inte små, men inte riktigt mittimellan heller. det var så många människor överallt, med fascinerande utseenden och liv och hemligheter. vi umgicks allihopa. jag kände aldrig någon, jag tog mig aldrig tid. men jag umgicks med dem allihopa. kompis, kan du fatta att det gör lite ont att tänka tillbaka? inte för att jag inte har mycket kvar, eller för att allt är så mycket sämre nu, utan snarare för att livet har fortsatt. och vi är inte evigt unga. även om vi i princip är lika unga, nu. men kompis, det är förbryllande det där med tid. att, liksom, timmar blir till dygn som blir till årstider som blir till nya år som blir till milleniumskiften. och en bakåtvridande klocka är det vackraste som finns. och kompis, jag vet att tiden inte är slut, långt ifrån slut är den. men ändå är jag ju redan framme där. där tiden börjar ta slut, där den åtminstone gått förbi en och där minnen inte är underbara och fyllda med varm nostalgi, utan vräkiga tårattacker och ångestattacker och dödsattacker och nojjattacker och krisattacker och längtansattacker.

men du är min lilla kompis, den enda som kan höra detta. så tyst med dig kompis, jag vill inte ha något svar, ingen åsikt. jag vill bara ha en kram. en kram som jag inte ska minnas, för jag vill inte att snälla kramar ska bli till minnen som blir till gråtattacker.