narcick

Hans döttrar är så vackra. Inte alls som han, och verkligen inte som sin mor. De har fuktiga läppar och en har spikrakt vitt hår och den andra, hon har böljande gyllene lockar ner till svanken. Han kan inte välja vem som är finast, för både är ju så långt bortifrån han själv.
Oj, han har visst glömt deras röster. Det är väl inte så konstigt, för åren har gått och, ja, vackra döttrar kan inte alltid komma överens med sin far. Och det respekterar han dem för. Han småler utan att öppna munnen och snuddar med pekfingret på deras ansikten i plastramen.  Han ser dem framför sig; nu nästan vuxna men med den ungdomliga karisman kvar, uti varenda fingerspets, varenda lilltå. De glänser framför hans ögon, de glittrar, de skimrar. Deras liv andas äventyr och upptåg, deras personligheter är framfusiga och unika, deras intellekt svävar högt över alla andras.
Mr Normal suckar och vill fälla en tår. Det skulle passa ganska bra där han sitter på sitt trånga kontor, med en gråmulen himmel utanför och en omvärld avspärrad genom en stängd dörr. En liten vacker tår. Det går ju trots allt så många tårar på en enda människa.
Men inte en droppe spills och snart är det ändå dags för kaffe.