seed 0.1

och visst är det svagt nu. det är svagt i hjärna, hjärta, kropp och själ.

för det planteras ett frö i vissa. det grodde sig större, det gror sig starkare. ett korn som blir till en massa, kolsvart och oskarpt.

kanske är det slumpen som avgör hos vilka fröet hamnar. de flesta kommer undan. vissa lyckas sudda bort det med tiden, för att de är starka eller för att de har tur. hos vissa växer det sig så stort så att det till slut inte finns något annat kvar, än det som en gång var mindre än ett korn. först kittlas det, sen gnager det, sen svider det, sen biter det, till sist bränner det. i livmodern placeras det, i döden försvinner det.

 

men asså, det är inte bara jag som leker neurotisk nu. vårdepression är en vedertagen term. våren är helt jävla fantastisk. men på våren är allt ljust, friskt och klart hela tiden. det finns ingenstans att gömma sig, det blir aldrig riktigt svart. och hur påfrestande hösten, vintern och dess mörker än är så är det jävligt lätt att gömma sig i det mörkret. på våren är allt utblottat, vi är utblottade. personligen har jag alltid tyckt att det är ganska svårt och tungt, men det är också nödvändigt. det är bara det att en depression på våren lyser så fruktansvärt stark, medan en depression i mörker kan ligga där utan att märkas så mycket.


A TRACE

SÄG NÅT

IRL
Permanent
URL

ochdusa

Trackback