narcick

Såhär i juletider brukar jag inte direkt vara frid, blid, tacksam, varm, harmonisk som seden säger. Men nu när jag sitter här efter en norénjulafton riktar jag helt oförberett en tanke till min älskade vänner. För det är ju så extremt lätt att ta personer för givet, och kanske framförallt vänner. Jag tänker på hur många miljoner människor i världen det antagligen finns som inte har en enda riktigt nära vän, som liksom betyder såpass mycket. Agnes förstår nog varför sådana här saker från mitt hjärta bara kommer ut i skriftlig, monologisk form. Men nu skriver jag det iallafall för världen att höra, JAG ÄLSKAR MINA VÄNNER. De riktiga. Jag ser på min omvärld där det bara är falskheter, status eller wtf man ska kalla det. Och det är nog som man säger, i stil med "hellre få men nära vänner än många ytliga". Det är kanske så det fungerar. Man kan räkna mina på fingrarna men de är mer underbara ärn något annat och får mig att skratta på riktigt och må bra i en skitvärld.
Nu ska jag kolla på Mordet på Orientexpressen och längta till den 27 december för då åker Annies föräldrar iväg och jag flyttar in där jag trivs som bäst, precis som förra lovet.

PEACE OUT