narcick

typ Världen osv

“LIVET ÄR SVÅRT ATT ICKE LEVA”, orden står skrivna överallt i Storstaden. De finns på spårvagnarnas reklamskyltar, på rullande barnvagnar, går att hitta på varje brevinkast, på varje våning, i varje exemplar av Storstaden. Dem funktionerar som taxichaufförernas hejdå - ord och ghettonas slagord. Helt ärligt, är det ungefär 91% av allt som strömmar från munnarna.Men du. Du är den enda som blundar för orden, du är den som stänger öronen och hjärnimpulserna. Jag har aldrig ens hört dig viska dem i ensamhetens vakuum. Du är våran storslagna hjälte. Du paraderar på gråa gator i alla Storstäder och, framförallt de små flickorna med stora ögon och smala ben ropar efter dig och kiknar av skrattlycka vid din åsyn.Du väjer undan för orden så gott det går, ställer upp flickorna med stora ögon och smala ben på rad, på pyramid, på höjden. Du tävlar med din stora fiende och du vinner!
Men låt oss inrikta oss på morgondagen som komma skall. Jag hittade nämligen en glaskula som började glänsa i min hand, som började snurra för fullt och till slut drog in mig i sin morgondagensframtidssyn.

Vi är på den lilla gråa gatan i Storstaden den enda lilla som är kvar. Flickorna med stora ögon och smala ben tornar upp sig överallt, men dem är varken på rad, på pyramid eller på höjden. De ser istället nästan ut som något extremt sorgligt, typ… cancersjuka barn. Eller som ungarna i den där skräckfilmen med lysande röda ögon. Hursomhelst så ser du för första gången i ditt liv orden, bit för bit. Bokstav för bokstav. Du ser dem tusen gånger om, för många gånger för att din hjärna ska kunna fortsätta att fungera. Nu rullar dina ögon och varje enskilt ord, som i sin enskilda mening är ganska neutrala, blir sådär konstigt absurda som ord blir när man ser dem eller säger dem för många gånger om.  Och de små flickorna, du vet, med ögonen och benen, exploderar i en slowmotion - sekvens.  Du har snart nästan krackelerat totalt, men innan du gör dig beredd på det där sista andetaget (för det här är ju domedagen vi bevittnar), vaknar du upp i dina sängar i lägenheterna i Storstäderna.

Såja. Nu kan du andas riktigt lugnt igen, åtnjuta den där lyckan över att hemskheterna bara var drömmar riktigt länge. Du visar till och med upp dina skeva tänder i ett sällsamt skratt som  reflekteras i spegeln mittemot.  Och då stannar du upp i den rörelsen som ska ta dig från sängen. Du observerar hur din blekhet nästan liknar transparens
hur dina tänder verkligen är skeva och fläckade
inga vackra utsmyckande nyckelben syns till
Inget mjukt vackert hår att rama in ansiktet med
Dina ögon tvingas motvilligt ned mot golvet, och med ett hängande huvud fullt av förirrning tänker du till. Tänker till en gång till. Tänker till, till. Och till. Till s du påminner dig själv (och mig själv) om att hjältar inte ser ut som du. Att hjältar inte har taskiga tänder, eller överflödigt fett eller skalliga huvuden. Och att hjältar inte har någon vetskap om orden LIVET ÄR SVÅRT ATT ICKE LEVA.

(..jag ville bara förvarna dig innan du vaknar imorgon)

"det jag inte vet är vad som är mina äkta tankar som existerar på ett riktigt sätt, och vilka som är konstellationer av min asburda själ som suktar efter att skämmas över absurda tankar och därför hittar på dem. men jag ånjuter dem allihopa iallafall. skådespeliska tankar där jag är huvudroll. existensiella tankar som får mig att känna mig pytteliten och fucking jättestor. sorgfulla tankar om den lilla flickan jag är och tårar i mitt förstörda ansikte. ångesttankar om allt som komma skall och den där punkten då jag ser mig själv för den jag är. deprimerande tankar om alla nollor i livet och jag vill hellre dö än att leva. hattankar där jag är iskall och det finns ingen att ha värme för. tankar om tankar. aggressionstankar. mardrömstankar. pengatankar. hoppfulla framtidstankar. skamfulla längtan efter kärlek tankar"

Jag vet att det skrivna ordet har tappat sitt värde. Men jag skriver ändå.




Jag vet att en bild säger mer än tusen ord, men den säger det på ett mycket enklare sätt.

Pappa Vemdå, hur mår du idag?
Dina kinder verkar inte lika mosiga.
Pappa Vemdå, varför luktar du så konstigt?
Jag tror det är dags för en dusch.
Pappa Vemdå var en lysande grabb en gång i tin'.
Späntsig och sansad och stolt.
Pappa Vemdå, jag letar inte efter pappor längre, så ta't lugnt.
Jag minns inte hur dina ögon ser ut, och du minns inte mina.
Pappa Vemdå vad är det egentligen som besvärar dig?
Vad ruvar i ditt huvud? Är det dotterförbjudna tankar eller vill du snacka?
Nu när jag är kallblodig kan jag säga dig, att jag inte skulle bry mig ändå.
Så ta't lugnt.
Pappa Vemdå du fattar ingenting för du är man.
Men jag vet alla dina hemligheter. Ödet har tvingat dem på mig tyvärr.

Mamma Död, hur mår du idag?
Har du flugit med dina änglakompisar idag?
Mamma Död, idag var du Mamma Liv för nästan exakt fyra år sedan.
Jag vill inte att du ska längta tillbaka hit. Nu har jag ju lärt mig att det inte finns några värdefulla värden.
Mamma Död, jag är rädd för hur du kollar snett på mig däruppe.
All min reson och moral och så vidare försvann. Då du försvann. Döm mig inte, snälla.
Farmor Snäll brukar säga att du kollar ner på mig och är jättestolt. Men så är det ju inte.
Mamma Död, vad hände efter att du tog ditt sista andetag? Försvann all sorg då?
Gjorde det ont? Jag hoppas inte det. Jag hoppas att gud fanns, om du ville det alltså.
Jag har försökt hitta Cancer och slå ihjäl honom men han vill inte hittas.
Mamma Död, du förstår nog att jag blev bitter när du sprang iväg. Nu har jag ju lärt mig att det inte finns några fler värdefulla människor.
Mamma Död, jag är nog fortfarande 12 år för ibland innan jag somnar ser jag påhittade bilder av dig & mig gående på en gata. Sittandes vid ett bord. Stående i köket med en wokpanna.
Mamma Död och Pappa Vemdå ni borde hållt er på avstånd ett tag, ingen vill ha en dotter som jag.

varför finns det ett hål i min vägg?
men nu när det har blivit kallt igen i mitt hus
så påminner det mig om att det blivit kallt igen
minns jag varför jag och sommaren är rädda för varandra
varför jag och hösten är eld och tändsticka
inget vet varför allt är ovisst
jag vet inte varför jag är oviss
om jag någon gång blir vacker som Lauren Bacall
kan jag nog nöja mig
mina röda naglar är för hårda för att
det ska gå att hålla min hand
det finns hårstrån på min arm
så rör inte där, snälla då
jag har försökt riva bort min rosa hy
men det sitter fast tills vidare
om jag någon gång blir sexig som Winon Ryder
kan jag nog nöja mig
men jag som inte tror på GUD
hur kommer det sig att jag är kvar med
vad GUD gav mig

om jag låtsas som dem andra

existerar jag då?

om jag kanske låter någon leka med mig och ..

finns det plats då?

ge mig då ett manus, att gråta till

och en bra soundtrack låt

för mig plus någon mer

jag kan säkert le lika bra

som Norma Jean

du är bara en bortkastad kropp

du kanske är blottad men jag är skygg

är väl också född till dårskap

mer levande än dig

 

1278

i konstiga städer långt långt borta där gårdagen fortfarande finns kvar, där den nästan kännetecknar nuet. där går det inte an att springa med lattemuggar och skrika efter wasabi, där kanske elitismen fortfarande är överlägsen, kanske fattigdomen. där ser vägguttagen helt annorlunda ut och babyliss får problem. det finns dem som drömmer om paris, drömmer om prag men vem drömmer om framtidsresor? själv drömmer jag om gräskullar utan för mycket värme och sol men där allt ändå ser lite solblekt ut. ett eget versailles till förfogande och ensamma stigar. guldiga juveler décadence och utslitna tshirtar. skrivmaskiner och ett Skönheten&odjuret-bibliotek i magohny där askfaten står staplade. biosalong. inomhuspool. den rosa rokokostolen från andra långgatans auktion. inbyggda krypin i fönstren som i amerikanska filmer. allvar på riktigt. isolering, civilisation.

jag somnade i donna tartt-boken och vaknade upp på magen med nackspärr och det där djävulskt fula bleka ljuset som lyser upp mitt rum under sådant här väder. pounding pounding HEADACHE (kolossalt snyggt ord) gånger tusen.
har massa "finaste x-tra starköl" i kylen som ska drickas i en faslig fart (skyr julias högfärdiga kommentarer) men jag kommer bara få putmage och bli ledsen i ögat och polispolispotatisgris! i slottskogen bland alla de förbannade popstinna göteborgarkidzzen och barnfamiljerna- men fuck critics, jag borde leva i min ålder 1 6 och låtsas som att det regnar. vilket det förmodligen kommer att göra snart. jag vill tvärneka contradictions men det är allt som står skrivet i min panna mina kläder min hårfärg. det är väl det som krävs för att mata debatterna och alla dem där diskussionerna.

12/3
Fan, tänk om hela jävla himlen var en högtalare. Och man kunde sätta på vilken låt som helst. Fatta surroundljudet! Det hade vari g ö t t.


Det är synd att det inte finns någonting utöver realiteten. Det är sorgligt att alla försöker så desperat övertyga varandra om det, det är och har alltid varit en stor del av mänskligheten liksom. Fiktion.
Det är synd att det inte finns ett Narnia, trollkarlar och magi eller Vattnadalar.
Det finns inga vidunderliga monster under vattenytan, inga fler universum, inga människor som kan flyga eller kasta spindelväv, inga utomjordingar med spretiga fingrar, inga poltergeists i teven, inga övernaturliga väsen som kommunicerar med oss, inga Lilleputtar och inga Tummelisor, ingen Gud, inga lik som reser sig ur sina gravar, ingen Bermudatriangel, ingen skärseld eller limbos, ingen gyllene biljett.
Detta är liksom alltet.

Och med tanke på det så är historien ett stort skämt.