narcick

En annan sida av kommersialismen så att säga.

Jag vill bara peka ut vem som var i högsta grad överskattad under det föregående musikåret. Det gjorde jag nog på den där listan jag satte ihop men skit samma. Det är bara det att jag kan itne för allt i världen förstå charmen med Jens Lekman. Eller charm är ett för litet ord- helgonförklaringen, kärleken, lidelsen och glorifikationen.
Jag kom på mig själv att hoppa högt inför han skivsläpp i år, tog mig igenom recension efter recension, började förstå att detta helt enkelt måste vara bästa svenska albumet i år, kanske det allra bästa albumet i år! För den där mannen ( som man inte kan bestämma om hur han är en pojke eller farbror) var ju överallt under en tid. Han fick allt utrymme, överallt, en svensk artist har väl aldrig blivit så exploaterad. Jag minns hur febrilt jag sökte efter Night falls over Kortedala-torrents den utsatta dagen och la fint och duktig in filerna på iTunes, med omslag och allt.
Sen så satte jag på första spåret och då plötsligt slog det mig; jag tycker inte om Jens Lekman. Två låtar som han har gjort tycker jag är lite mysiga, Julie och Maple Leaves. Föga förvånande liksom. Jag har aldrig intresserat mig för att lyssna in mig mer, och tycker att hans sångröst är en av de mest irriterande jag någonsin hört. Så jag sitter där och lyssnar lite tafatt igenom skivan, trots att alla intron är såpass trista att jag spolar fram till mitten och lyssnar ungefär 15 sekunder.
Det här blev en väldigt omfattande skildring av någonting som egentligen inte spelar någon roll, men jag tycker det är så otroligt jävla dumt att folk lyfter Jens Lekman till skyarna. 70% av alla "årets bästa 2007" toppar han! Jag kan inte förstå. Det kanske är någonting kosmiskt som gör att jag inte uppfattar själva grejen. Men jag tror inte det, jag tror att Sveriges musikskribenter valde ut en liten starboy för några år sedan, och gjorde en pakt med varandra att de skulle göra honom framgångsrik. Och som vi alla vet, går vi smått lama människor på allt som kritiker säger, inklusive jag själv. Om jag ser Jens Lekman på stan någondag, om han fortfarande bor i Göteborg ska jag be honom att utlösa ett vrål och få bort den där förbannat töntigt pubertala svävande rösten! Blaesch.


GEEK!