narcick

Det har blivit så på sistonde att jag känt mig lite rastlös/sömnig allt som oftast. Är väl den sedvanliga första sommarlovsveckan förmodar jag, men anyways. Jag brukar läsa läsa läsa mycket på sommaren, jag läser nästan sönder den, sedan kommer jag på att hösten snart är på ingång med stickade stickiga koftor och röda nyanser på håret och tänker på hur jättemycket jag kommer läsa då med och ibland funderar jag på varför man läser så himla mycket, varför man kollar på så mycket film
svaret är simpelt
men jag tycker om det ändå och finner mig i det. Sommaren till 8:an var jag mycket lockad av den så kallade "chic-liten" (numera, ofrivilligt faktiskt, får jag uppstötningar bara av att se ett rosa bokomslag) och spenderade mina futtiga pengar på Pocketshop och läste ut de där böckerna på typ en kvart. När jag köpte Sophie Kinsella utan svensk översättning tyckte jag mig ha bildats lite. Sommaren till 9:an var deckarnas epok. "Kriminalromanerna" (oxå här liten uppstötning). Även här den där pockethetsen kanske enbart för att pocket, precis som dvd-filmer, är skurna efter exakt samma mått och blir så perfekt uppställda på hyllan eller nerlagda i den lilla väskan. Men liksom egentligen, vad är en "deckare", dravel som typ vem som helst kan skriva med lite efterforskning. Man borde inte söka spänning i läsning man borde söka
eureka-moments.
Peter Robinson kan alltid förlita sig på mig dock. 2007 och detta året har jag fastnat för så många böcker så att jag blir helt salig av alla fina skrivna ord det faktiskt finns, som fortfarande spelar roll. Att se hur en special someone från femtiotalet kan lyckas gestalta en så läskigt verklighetsnära framtidshistoria är bortom mitt förstånd. Att någon kan författa berättelser som blandar ihop sanning och saga men som trots det är så tydliga. Att någon kan skriva nästan tusen sidor utan att tråka ut på en enda av dem. Att en svensk man som inte ens fyllt trettio kan få mig att börja lipa. Jesus, vilka begåvningar det finns. Men männen är inte alltet, som det ibland kan tyckas. Kära någon som kanske läser nu, det finns två kvinnor som gör mig grön av avund och varm av kärlek. Två kvinnor som alltid kommer vara bäst bäst i mina ögon. Ingen kan skriva snyggare, mer förvirrat eller träffande än Zadie Smith. Ingen kan genom tryckta ord påminna en om hur det är att vara kvinna förutom Joyce Carol Oates.
Tack tack tack tack.