narcick

Borde inte tillåta mig själv att lyssna på rockgudarna när jag är i ett state of mind of boredome. Mitt hjärta slår dubbla slagnär jag hör de första trumslagen i A View From The Afternoon. Bara sådär, bank bank bank.
Eller när Julian tar i ton på Reptilia, då spritter det från huvud till tå. Bara sådär, adrenalin, adrenaliiin.
Missförstå mig rätt, när jag som vanligt känner mig deprimerad och bitter alternativt ledsen, då är jag så pass inställd på det så att min kropp& själv redan är förberedd. Då ska det vara socker och kalorier, livet-är-förjävligt-filmer och Nirvana-depp. Det är okej, jag måste liksom mysa & gotta mig i skiten. Men så råkar man sätta på en av de där speciella, utsökta rockpärlorna. Vi har dem alla, de där låtarna som är så jävla nära hjärtat att dem nästan är en del av det. Och när man då får höra dessa ljuvliga toner ja, då vill man trycka upp Alex Turner mot en vägg, supa sig redlöst full och stå längst fram på en svettig konsert och känna sommaren i sommarsolen med massa massa människor och ja, glömma den man är i verkligheten. Och det går inte NU.Men åh, vad jag älskar dessa få, kanske ett tiotal, låtar! De får mig faktiskt, helt realistiskt, att känna att jag har plats för trohoppochkärlekochlycka i mina små utrymmen. På ett väldigt påtagligt sätt.
Ja!

Och i just sådana tillfällen då släpper man alla tvivel på om hur man skulle komma över indierocken. Då vet man varför man älskar den över allt. Och förmodligen alltid kommer att göra.