NO WAY BUT DOWN
I dessa tider när till och med tidningskrönikorna handlar om surhet och mörker, är det inte det lättaste att vara blondinbella-glad. Inte för att jag nånsin varit det i hela mitt liv. Men jag det har funnits några grejer som muntrat upp mig faktiskt och jag inte ens i nääärheten av hur livlös jag brukar vara under kallhösten, goodisgood. Detta gör mig glad:
-Igår återupptäckte jag ett fotoalbum med familjebilder från bebistid till typ 8årsåldern. Detta utlöste skrattattack som övergick till tårar för att det är SÅ JÄVLA ROLIGT hur jag såg ut som liten. Det är alltid svårt att förklara hur komiskt någonting är men för att sammanfatta kan man säga såhär, jag VAR en POJKE. På riktigt alltså. För att vidare gå in i detta kan jag försöka mig på en beskrivning; jag var redan då väldigt lång, jag var tjock (som bebis), jag hade ett gigantisk huvud som även det var långt och tjockt, fram tills jag var 5 hade jag något som man knappt kan kalla hår snara kritvitt fjun som täckte skallen som man kunde dra ut som en tofs där bak, mina läppar var illröda, mina ögon fulla av visdom. På bebiskorten ser jag ut som en mycket intellektuell FARBROR ungefär. Ok, det finns vissa undantag där jag har guldlockigt hår och inte ler så att den oändliga dubbelhakan framhävs, som är rätt cute men det utgör ingen stor procent. När jag hade mitt guldiga hår såg jag ut som en pojke i badet, där jag stod i svarta badshorts och världens rakaste kropp. När jag klippte BOB och hade råttfärgat hår i mina sammetbyxor såg jag ut som en pojke, en bögpojke men ändå. Inte konstigt att min passion idag är långt hår och att jag är en ytlig mutherfucker.
-Att umgås med Grethe och Agnes är alldeles alldeles underbart. Luv u GrrLsz.
-Lemonad från Don Simon, som inte bara släcker min eviga törst efter lemonad utan också får mig att minnas marbella där allt i los supermercados kom från Don Simon.
-Javas rökrum kan man faktiskt inte motstå under denna period.
-Kommer förhoppningsvis köpa Berlinsnart, flyg. Inte tåg, inte buss.
-Igår återupptäckte jag ett fotoalbum med familjebilder från bebistid till typ 8årsåldern. Detta utlöste skrattattack som övergick till tårar för att det är SÅ JÄVLA ROLIGT hur jag såg ut som liten. Det är alltid svårt att förklara hur komiskt någonting är men för att sammanfatta kan man säga såhär, jag VAR en POJKE. På riktigt alltså. För att vidare gå in i detta kan jag försöka mig på en beskrivning; jag var redan då väldigt lång, jag var tjock (som bebis), jag hade ett gigantisk huvud som även det var långt och tjockt, fram tills jag var 5 hade jag något som man knappt kan kalla hår snara kritvitt fjun som täckte skallen som man kunde dra ut som en tofs där bak, mina läppar var illröda, mina ögon fulla av visdom. På bebiskorten ser jag ut som en mycket intellektuell FARBROR ungefär. Ok, det finns vissa undantag där jag har guldlockigt hår och inte ler så att den oändliga dubbelhakan framhävs, som är rätt cute men det utgör ingen stor procent. När jag hade mitt guldiga hår såg jag ut som en pojke i badet, där jag stod i svarta badshorts och världens rakaste kropp. När jag klippte BOB och hade råttfärgat hår i mina sammetbyxor såg jag ut som en pojke, en bögpojke men ändå. Inte konstigt att min passion idag är långt hår och att jag är en ytlig mutherfucker.
-Att umgås med Grethe och Agnes är alldeles alldeles underbart. Luv u GrrLsz.
-Lemonad från Don Simon, som inte bara släcker min eviga törst efter lemonad utan också får mig att minnas marbella där allt i los supermercados kom från Don Simon.
-Javas rökrum kan man faktiskt inte motstå under denna period.
-Kommer förhoppningsvis köpa Berlinsnart, flyg. Inte tåg, inte buss.
A TRACE
Trackback