narcick

Jag undrar hur man beskriver, gestaltar allt det som är fullständigt abstrakt. Sånt man bara upplever med sig, när man är ensam med sin hjärna och sin lilla själ. Man promenerar i regnet med världens bästa låt den som alla andra tycker är kass men det är ens egen och ger en rysningar. Få ögonblick där man är skamligt stolt. När ens hjärna let loose och tankar som är helt wack kommer fram. Allt man vill glömma, allt man kommer ihåg men som ingen annan minns. Den man är utan någon mer och den man är med alla andra. Oftast tappar allt sitt värde när man pratar om det. Om mitt hjärta klappar kan ingen annan känna det mot sitt bröst, bara jag. Jag undrar hur man är helt individuell på riktigt, ibland tror jag att jag är det. Det finns så många olika sätt och så många olika seenden, men bara ett jag, från ens eget perspektiv. Men egentligen är det så fel att det heter en människa för det fungerar inte så men man kan ju inte fysiskt sätt vara flera jag, kanske. Existensiella frågor är det mest personliga jag kan komma på. För existens är inte något man kan prata om kollektivt, det går inte att visa den riktiga speglingen för någon annan utan att håna eller överdriva eller skita i allting eller vad fan ingen tänker på sådant... Mne jag vet fortfarande inte hur det skulle vara om man blev den sista människan på jorden, hur långt tid det skulle ta för mig att bli galen eller dränka mig eller något sådant men i vissa stunder tror jag att jag är så ett man kan bli och det är bra så. Inte för att det är relevant. Jag skulle bara vilja upplösas i en vacker låt, helst paint the silence, och ta reda på vad alla dessa eldiga känslor egentligen betyder, veta vad som spelar roll och känna eufori som susar genom universum och genom mig. Har aldrig tänkt på att ensamhet är samma ord som tvåsamhet fast med ett annat nummer framför, för det är ju inte samma sak.

jag menar nu verkar det här helt deprimerande, och det var inte alls så jag menade.


väldigt inne på att ta bilder på mig själv.
väldigt insomniacious.