narcick

Jag är extremt trött på att allt är en stor fucking amerikanisering. Jag är extrem utled på att använda sönder, twista and turna, uttala det engelska språket som om någon plats kallad USA eller Storbrittanien var mitt hemland. Jag är extremt skamsen över att jag inte kan formulera ord&meningar på mitt språk, men på ett annat språk. Jag är extremt less på att vara svensk. Sverige. Svenne. Född till blond och ljusa ögon och rosa hy. Det är den där extremt svårhanterliga irritationen, som är totalt completely oföränderlig. Jag är extremt modfälld över faktum att jag aldrig kan vara svart och vara tvungen att kämpa mig upp eller latino med guldig hy och mörka ögon. Jag är extremt uttråkad på att söka djupt efter en exotisk identitet som jag vet aldrig kommer uppenbara sig, och jag är minst lika uttråkad på att alltid vilja leta efter den. Jag är extremt trött på vara skyddad och tryggad, oupplevd i tron om att vara upplevd. Att "längta bort" är det mest blasé man kan vilja och säga, men det är det stående uttrycket för oss svennar. Det var det vi föddes med i ryggraden, från våra mödrars ryggrader och deras uppväxters hemstäder. Man kan undra om Sverige ens kan räknas som något annat än kvarlevan av historiska landsområden och barbariska tyranner. Något som inte ens kan kallas land eller nationalitet, något som är så extremt bra och skitdåligt att det egentligen inte borde få existera bland resten av den riktiga världen med riktiga männniskor och riktiga platser och riktiga liv.
Jag är extremt mätt på oföränderlighet. Jag vill så extremt gärna spy upp extremt neongul galla över den.