narcick

Det Lilla Monstret Ångest. Kommer ni ihåg det? Det som klöv människor itu och sparkade ned dem från höghus. Som gav av oss alla vackra alkoholister, nihilister och knarkande barn. Det Lilla Monstret Ångest som lurar oss gång på gång på gång, på gång. Lurar alla med sitt gulliga namn men som i verklighetens vardagsmat blir större än vad vi alla är. Det gav oss alla de ändlösa cigaretterna,  rullande tunnor med pommesfritespapper. Gav oss mer än vad vi kunde tåla, mer än vad vi i magen kunde proppa oss fulla.
   Om man möter lilla monstret säger man med säkerhet farväl till sin Lilla Världsbild, den river monstret upp först av alla, sedan öppnar det  ens ögonhålor- spänner upp ögonlocken med piggar så att dem stelnar sådär, helt uppspärrade och uttorkade. Det oljar in oss i hemlighetsberättande. Om monstret inte riktigt fixar kemin mellan sig och dig springer det kanske väg till din syster, men allt som oftast leker han med dina ögon allt för länge för att du någonsin ska kunna blinka igen.
  Snälla Lilla Monstret Ångest, kan jag få mata dig till döds? Kan jag få smickra dig tills du smälter bort från mig?