narcick

när vi var i Berlin, nu när Anja är i New York. det är ingen överraskning att Storstaden lockar, för helt ärligt, var annars än Storstaden kan man vara? vara allt man möjligtvis kan vara och lite till. man kan kvävas och andas och liksom göra saker utan att göra dem och till och med leva på riktigt. man kan vara ingenting och vara mest av alla ändå. jag undrar vem man ska känna mest sympati för, vi fattiga eskapister eller våra föregångare, de upptäcksfärdande hemvändarna? nu vet jag inte längre vad jag ska skriva, är i detta ögonblick mycket förvirrad och kluven över en sak och kan inte få fingrarna på huvudet och huvudet på fingrarna. men jag kom ihåg att jag tänkte den där kvällen i berlin, på den där nattklubben, när jag såg Jonas Hassen Khemiri dansa lite lätt mot en graffitivägg, att världen kan nog vara fascinerande ändå.  och vi är inte som dem innan oss, vi är nybristna knoppar som ska göra detta på vårt sätt.

(är absolut ingen kollektivist, men blir trött på jag-form.)