narcick

augusti

 

jag tänker ganska klart dessa dagar

men sen igen,

 allt är ju relativt

jag smusslar inte med mina känslor dessa dagar

jag förklär dem

det droppar pianoslingor från himlen

nedanför fullmånen, åh så vitt och midnattsblått det är

vet inte hur många dagar som passerar

vilka som stannar kvar och vilka som går upp i rök

jag vet var jag står

precis här, just nu

det börjar bli stressigt, inte som förr

en gång i kvarten, måste jag försäkra mig om var jag står

med mina fötter och mitt hjärta

inte som förr, då räckte det med en gång i veckan

förr, långt bak i tiden

jag älskar mina vänner, mina systrar

och de älskar mig

men det finns andra saker att diskutera

ack och oh, denna sommar!

så olik alla andra sommrar

men ändå likadan
i slovenien, framflygandes
såg jag den största stjärnhimlen som världen skådat
och jag tänkte på all allting


maj

åh käre gode gud
ge mig begåvning
tappa lite änglastoff över mig
åh käre gode vadå
jag börjar till och med be till gud
den svagaste av alla handlingar
tron är en följd av desperation

vill använda vi-form
men ser ju ingen annan
här omkring, där solen alltid ler
och livet behandlar alla så väl
inga bortsprängda
händer och tår
när klockan slår rätt slag
kanske tiden vänder sen
och jag får min ungdom pånytt igen
omkring går i ultrarapid
jag går ingenstans
en paralyserad kropp blir till
blindhet
och
stumhet
och
dövhet
det är ingen lek
jag försöker tappa bort mig
men känner allt för väl här
känner mitt huvud för väl när
allt exploderar in och ut, men inget förändras
de pratar om att kärleken är varm
och sorgen är grå
allt är inte logiskt,
praktiskt och
faktiskt
finns inga tvister, inga men
bara självklarheter

kleptoman, pyroman eller bara
rasistisk
vad spännande allting verkar
vad lätt det är att välja och vraka i godispåsen
men
solen strålar för oss, javisst
fast inte dygnet, runt
på natten är vi lämnade till slumpen