narcick

vetskapen ligger hos mig
liksom perspektivet
men ensam är förvirrad
varken stark eller svag
jag fumlar runt i gråzoner
där rätt och fel inte syns till
det är upp till mig
jag skiljer på kort och långt
godhet, ondska
men inte på sanning och osanning
ärlighet, föreställning
det är upp till mig
ingen viljestyrka, ingen lust
varför ta beslut när personen bredvid gör tvärtemot
varför finnas till med begränsningar och lagar
om man nu behöver finnas till
vi är egoister
vi tänker på varandra men mest på oss själva
jag är egoist och du med

jag har ont i magen av familjeförvirring
lillasysterkomplex
helt jävla perplext
när det alltid funnits två
två stora
två äldre
två tryggheter
två fixare
och nu är de bara människor helt plötsligt
var söker sig en liten lillasyster då?
för saker kan inte fortsätta vara som de varit
barndomstiden växer bort
barnen växer upp
och ibland slår verkligheten hårt
jag vet att när man är stor är man själv
men det är svårt
svårt att fatta, svårt att förklara och svårt att hantera
för det händer gradvis, utan någon yttre hjälp
det är tiden
världen
och livets gång
som slår oss ifrån våra ihopsydda band
och förvandlar de till endast lösa knutar