#11
En liten, liten flicka, inte mer än 9 år. Hon ramlar runt bland kulisser och kostymer på golvet. Golvet som är scenen. Det är så mörkt av svärta, men ändå grått av tusentals steg som har svept över det. Dansteg, ångestladdade steg, förbannade steg, förälskade steg.
Och alla skorna var det också. Teaterskorna är alltid utslitna, nedslitna. De tillverkades i en svunnen tid och har många år på nacken i teaterns alla rum och skrymslen. I lådor och skåp packas de när den stundande uppsättningen har haft sin sista föreställning. Högerskor och vänterskor.
Jag skymtar vampiga röda klackar som viskar om dekadenta cabaretnätter, herrskor i svart läder som brukade vara blanka och bäras till frack på 40-talet men nu är matta av dammet från tunga ridåer. Det finns sneakers också, till för när rollerna är barn och unga vuxna. Skräniga färger skriker om den lekfullhet som barnen alltid tilldelas på teaterscenen. Vi flyger sakta tillbaka genom teaterns dunkla salar och tunnlar, tillbaka till scenen.
Flickan älskar ljudet av skorna på scengolvet mer än nåt annat. Skådespelarna gör på ett speciellt sätt, hon lyckas inte med det själv. De hasar med skorna så att det sträva ljudet hörs i hela salongen. Det ger avtryck i allt det svarta. Ja, det är ju allt det där hasandet som slitit det svarta till grått.
Vad älskar hon mer?
Ögonblicket när akten avslutas. Skådespelarens och publikens gemensamma sista flämtning. Oftast lyser strålkastarna extra starkt just då. Hela scenen kristalliseras av det knivskarpa ljuset, i blått, vitt, silver, rött. Hon stirrar alltid in i skådespelarens ögon då. Den som har fångat hennes uppmärksamhet, förundran, kärlek och avund mest. Hon stirrar in i dem, i deras allra djupaste grund. För med blicken på strålkastaren, dess röntgenljus, blir ögonen så livsviktiga. Så starka men ändå så sköra. Flickan har svårt att förstå var ögonen tittar på. De tittar inte över publikens huvud, in i lampans källa, nej de fortsätter in i ljuset, löper bortom horisonten och där, där ser ögonen något. Först då, när blicken nått dit, andas skådespelaren ut och det blir svart i salongen. Hon vill också se, hon vill ställa sig bredvid den vackra aktrisen och be henne om hjälp, hur hittar man dit? Vad är det för svar du får innan du andas ut?
Ändå skräms hon av tanken på att stå där uppe. Mitt i det svarta, som egentligen är grått. Vad skulle hon kunna uppnå där, som inte någon annan, som inte hundratals andra redan har uppnått? Det finns inget ord som aldrig har sagt. Ingen gudomlig skönhet som aldrig har beskådats. Inga rörelser som går genom fingrar och ben för första gången.
Och skådespelarna, åh vad hon älskar dem.
Hon blickar uppåt mot sin mor och kokar av stolthet. Modern, utklädd i sömmerskans senaste skapelse i havets alla färger, sitter bakom scen med armbågarna på ett bord framför en spegel. Det sitter inga guldiga glödlampor runtom den, men hon lyser ändå.
Med ena handen drar hon ett tjockt streck med kajal ända upp till tinningen. Med den andra kilar on fast hårnålar så den isvita peruken ska sitta på plats.
Ändå finns det en till hand som alltid har sin om flickans. Den är omöjlig att lossa.
Hon finns ju alltid med, sedan hon var en pyttebebis har hon alltid varit med. Sena, vardag som helg, kvällar bland högljudda skådespelare fick flickan sitta kvar i sin mors knä till ögonlocken föll ihop. Till teatern får hon alltid komma, även om den främmande känslan, den läskiga känslan, fotfarande finns kvar. Det var inte förrän efter en lång tid som hon slutade bli rädd för sin mor när hon inte var mor, utan skådespelerska. När föreställningen började, och hon satt nedklämd mellan pappa och systrar, grep den obehagliga känslan tag i henne, när skådespelerskan tog plats på scen.
Rösten skrek ibland, färgerna var fel, hon kysste män som inte var pappa och var mor åt gestalter som inte var flickan och systrarna.
Även när ridån gått ner och skådespelerskan kom skrattandes fram och kramade om dem allihopa släppte inte oroligheterna i hjärtat. Flickan tittade ner i marken och heta tårar bröt fram på kinderna.
Måndrottningen, Cleopatra, mormorn eller förförerskan brukade då titta bekymrat på sin dotter. Hon försvann i en liten stund och när hon var tillbaka lyste det i barnets ögon.
Framför henne stod hennes mamma.
Det kastanjebruna håret föll över axlarna, lite rufsigt efter peruken, glasögonen vilade som alltid på nästippen och allt det vita pudret var borttvättat. Till och med den gula sammetsmorgonrocken var på över de pråliga scenkläderna. Flickan blev varje gång lika lycklig och borrade in hela ansiktet i modern famn, hon kände lukten av allt som var tryggt och bekant. Hon kände lukten av att allting skulle vara som just det här ögonblicket, den här sekunden. Inget skulle förändras, hur stor hon än blev.